Header image  
 
 
 

Expedition Håkäring, Titran, Frøya -06
Onsdag den 19 Juli

Idag är det dags för, den nu mer traditionella, Håkäringsexpeditionen.
Gångtiden till fiskeplatsen är ca 4 timmar, enkel väg. Revelj 03.00.
Sex trötta själar sammanstrålar med en sjunde på båten klockan fyra.
Ganska milda vindar, solen kan ibland siktas mellan molnen.
Båtresan blir behaglig, somliga passar på att ta igen den skönhetssömn som de intefick under natten, som om det skulle hjälpa! Magnus och Frederic knytertackel till samtliga.
De som har kvar sina Håkäringstackel sedan ifjol får dessa modifierade. Det lär finnas skoläst i området så en liten cirkelkrok monteras på samtliga tackel. Vem vill inte ha en Skoläst?
Fast helst av allt vill man ju ha en Håkäring, det är trots allt därför som vi klämt in oss i styrhuset på Frederics båt i fyra timmar.


När vi kommer fram till fiskeplatsen, somligger ett gott stycke in i Tronhemsfjorden, Vi välkomnas av duggregn, men det verkar spricka upp. Kanske kommer det att bli en fin dag, i alla fall vädermässigt. Det är ebb när vi kommer fram och båten driver lite konstigt.
Klockan 9.30 är vi ankrade och alla har agnat på. En hel sej på släpet och en hel makrill på upphängaren. Agnen knyts fast i kroken med ett bomullssnöre så att de ska sitta bättre. Cirkelkroken agnas med en ”Makrillkotlett”. Vi är klara för förstanedsläpp!
Åtta och en halv minut senare når blyet och agnet botten. Det är ca 450 meter djupt och vi använder bly på ca ett kilo.
Botten är lerig, på gränsen till dy. Blyet suger fast så att det blir extra tungt varje gång man lyfter betet.
Det dröjer inte länge förens förste man säger att –”nu hade jag napp, men bara ett litet.”. Spänningen stiger när mothugget kommer. Ingenting, kanske bara en liten haj som åt sen frukost.
Efter en timme är det dags att ta upp och byta agn. Tre man vevar upp medan de övriga behåller sina agn i vattnet. Detta för att luktspåret ska finnas kvar. Det tar ca 18 minuter att veva upp om man vevar som en galning.

Några av agnen, mest makrillarna, är avätna så att bara ryggbenet är kvar, typiskt småhajar. På nästan varje liten cirkelkrok sitter en liten glupsk Hågäle eller Blåkäxa. Efter vägning återutsätts dessa.
Men det intressanta är sejagnen, där har vissa av oss haft påhälsning av något mycket större, det är bara huvudet kvar av agnet. Vi har haft några riktigt bra napp men det har som regel bara ruskat till i spöet en gång. Är det Håkäringen som varit i farten eller är det en Hälleflundra eller stor Lubb som äter rent på våra krokar? Yrkesfiskarna som tidigare fiskat i området har förutom Håkäring rapporterat om att det finns Kämpe-Lubbar i området. Borde man byta till mindre krokar? Men vad händer då om det kommer en Håkärring? Nej, i med grejorna igen. När vi når botten börjar de övriga tre sin mödosamma resa mot ytan.

Klockan 12.20 får Perra ett napp som helt sonika tar agnet och blyet och börjar simma från platsen. Perra är iskall och väntar med mothugget.
Nu har fisken fått 15 meter lina. Mothugg! Fast fisk, eller är det ett lokomotiv? Rullen låter som en mentometer tick,tick,tick,tick.
Spöet, ett TICA Bela Power 30-50 lb ser ovanligt krokigt ut. Linan verkar vara stämd i C-Dur. Till slut får Perra stopp på fisken och lyckas ta hem 10 meter. Tvärstopp, en giganternas kamp påbörjas.
Perra sätter maximal press på fisken som till slut får ge med sig ytterligare ett 10-tal meter.
Vid det här laget har samtliga börjat veva upp sina tackel. Perra vinner några meter till, det har nu gått ca 30 minuter sedan han krokade fisken. Då bestämmer sig fisken för att ta en simtur. Tick, tick, tick 50 meter lina går ut. Tillbaks på ruta ett.

Perra sätter om möjligt ännu hårdare press på fisken. Han vevar in tre meter och tappar två. Hur mycket press ska han sätta på fisken? Igår kväll skarvade han på ytterligare 200 meter flätlina. Hur mycket press klarar skarven? Tre meter in och två meter ut. Efter en timme och 10 minuter har Perra spolat in de första meterna av den nya flätlinan. Skarvknuten höll. Nu vet vi att det bara är 200 meter kvar innan vi får se fisken. Med vetskap om att skarvknuten nu är inspolad så ökar Perra pressen ytterligare, fisken kommer sakta men säkert högre upp i vattnet. Vi som inte kämpar med Håkäringar så att svetten lackar, sitter på däck och lapar sol, dricker kaffe och äter macka. Ibland kommer vi tom med små glada tillrop och hejaramsor till fiskaren.

Tidvattnet håller på att vända, ankarlinan ligger slak i vattnet. Det blir plötsligt bara 120 meter djupt. Fredric och Magnus drar med handkraft ut båten mot lite djupare vatten. Ankarlinan skärs av och det monteras bojar på den avskurna ankarlinan, som slängs havet.
Fredric startar båten och smyger ut på djupare vatten, ca 200 meter. Nu behöver vi i alla fall inte oroa oss för att fisken ska gå in i den slaka ankarlinan.
En timme och fyrtio minuter efter kampens början ser vi det översta lekandet för första gången. Fisken är nu bara 14,5 meter under vattenytan. Men den tänker inte ge sig än utan drar ut några meter och går in under båten. Den här proceduren upprepas fyra gånger till innan Erik slutligen får grepp om tacklets övre del och kan hala in fisken den sista biten.

Upp ur havets djup kommer en gigantisk fisk. Mycket större än vi någonsin kunnat drömma om. Det rep som Frederic gjort i ordning för att slå runt stjätspolen på fisken, medan vi mäter den, känns plötsligt lite mesigt.
Olle sitter på taket och filmar med Perras digitalkamera, Magnus och Christer plåtar intensivt med digital-kamerorna. Perra står mitt i hela cirkusen och ser helt färdig ut. Erik försöker styra fisken in mot relingen så att Frederic ska kunna lägga en snara runt stjätspolen. Det är då det händer, fisken knycker till med huvudet och linan går av. Nu gjorde inte det så mycket, den skulle ändå släppas. Men det hade varit kul att få exakta mått på den. Den uppskattade längden är drygt 3,5 meter vilket i kilo borde bli 400+ Vid en senare undersökning av tafsen så visar det sig att nylonlinan gått av i den nedersta knuten. Håkäringen har helt enkelt filat ner knuten med sitt sandpappersliknande skinn.
När vi sansat oss efter den fantastiska upplevelsen bestämmer vi oss för att fortsätta fiska. Vi plockar upp ankarlinan och konstaterar att vi ligger ganska bra till där vi ligger.

Strömmen har vänt till flod så vi hamnar några hundra meter längre söderut än tidigare. Vårt gamla luktspår är borta och för att inte förlora tid på att ankra om så väljer vi att släppa ner där vi ligger. Det är nu ”bara” ca 420 meter djupt. Perra avstår från att släppa ner några tackel i vattnet, klok kille, han vet vad som finns där nere. Efter ett tag hissar Erik upp sitt bete ca 20-30 meter ovanför botten. Nästan omedelbart får han ett jättenapp.
Han följer Perras exempel och låter fisken vandra iväg med betet. Mothugg!
Att det sitter en fisk i andra änden av Eriks lina är det ingen tvekan om. Erik är chanslös, han har ett styvare spö än vad Perra har. Som om det skulle hjälpa! Fisken bara går sin väg och Erik stretar emot med allt han har. Kanske lyckas han få in 10 meter men fisken drar ut 50 meter innan linan plötsligt slaknar.

Nu blev tom Perra intresserad av fiske igen, även om han väljer ett tackel för de lite mindre arterna. Efter en kvart kanske tjugo minuter stelnar Christer till. Here we go again! Vänta, vänta, vänta,,,,,,MOTHUGG.

Christers Uggly Stick bugar betänkligt. Men efter en liten stund går det baratungt, ibland nästan som om fisken släppt. Men så går det tungt igen. När Christer drillat fisken halvvägs råder det ingen som helst tvekan om att det sitter en fisk i andra änden. Och den är STOR. Fisken får helt plösligt för sig att den ska någon annan stans än upp till ytan.
På bara någon minut drar den ut hundra meter lina, trots den enorma press som Christer sätter på den.


Efter ca 45 minuter efter nappet bryter det översta lekandet vattenytan.
Erik, vår nu mer legendariske tackeldragare, tar tag i tacklet men det är bara att släppa för fisken vill ner. Nytt försök, nu går det bättre. Perra ser fisken först, -”Det ser ut som en Rocka.”
Fisken kommer ytterligare någon meter närmare vattenytan och Fredric säger, nej vrålar är mer rätt –”DET ÄR EN KVEITE, EN STOR KVEITE. TA FRAM KVEITESPJUTET SOM LIGGER NERE I KABYSSEN.” Magnus som står närmast styrhuset kastar sig ner i kabyssen och hivar upp kveitespjutet till Frederic.
Ni som sett filmen Hälleflundra-frossa förstår redan vad som hände med spjutet.
Mycket riktigt, det första försöket träffar Kveitan i huvudet.
Kveitan blir irriterad och spjutet, det viker sig 45 grader. På något underligt sätt lyckas Frederic ändå få fast spjutet vid andra försöket.

Kveitan är fortsatt irriterad. Då vi är osäker på hur djupt spjutet gått överger vi den iden. Fram med båtens kraftigaste huggkrok. Två man tjurhåller Hälleflundran så pass högt att Frederic kan göra ett snitt i underkäken på den och fästa ett kraftigt rep. Fisken är nu säkrad, men hur ska vi få upp den i båten? Vi får helt enkelt montera bort en del av räcket som sitter på relingen. Hälleflundran dras sedan efter relingen från aktern och fram till styrhuset där räcket är avmonterat. En resa på 8-9 meter. Det behövs fyra man för att dra Monsterkveitan över relingen. Stort jubel och gratulationer!





Frederic har en våg ombord som klarar 100 kilo. När den bottnar så ligger delar av fisken kvar på durken. Det går ett sus genom församlingen, kan den väga mer än 134 kilo? Då skulle det vara den tyngsta Hälleflundra som fångats på spö av en svensk sportfiskare. Vi bestämmer oss för åka hemmåt. Vid Kjerringvåg stannar vi till på fiskemottagningen, fisken väger 111 Kg (blodad), slaktvikten stannar på osannolika 88 Kg. Väl hemma blir det en sen middag, klockan är över midnatt innan pannorna kommer på bordet. Sen somnar vi alla nöjda med dagen. Somliga troligtvis ännu nöjdare!



Bilder & Reportage